Ok, bra, klart. Klarittan, som min svärmor skulle sagt. Nu är vi färdiga med vår första månad i detta nya utlandsliv och tack, Herre, för att den inte kommer tillbaka. Så mycket känslor. Så mycket känslor HELA TIDEN och med STORA BOKSTÄVER, att även jag, La Reine de All The Feels, känner att det är nog nu. Nog med gråt. Nog med yl. Nog med känslor, bara. Ser fram emot en isande kall februari, helt utan glädje och/eller sorg. Jämnkallt bara. Svalt. Inser ju att ja
Ursäkta, det ringde på dörren, fyra trappor ner. Och så fyra trappor upp. Nu flämtandes tillbaka. Sak jag älskar med London: Brevbäraren. Brevbärarna. De kommer lite när som helst, hela dagarna ibland känns det som, och har med sig olika roliga saker som vi aldrig fick hemma. Som jag älskar 1) att de kommer 2) att de inte lämnar en lapp i lådan om att jag måste åka till Konsum Sockenplan och 3) att få paket.
Tillbaka till januari. Det har alltså gråtits och känts efter en del denna vår första tid på Claremont Square. Hemlängtan, frustration, ovana, dåligtalltbara, tröttma. En provkarta över reaktioner. Lite ont, lite gott, lite vackert, lite sömnigt. Och nu drar vi en djup suck och går in i februari, komplett med koltrast och solglimt imorse, jämngrått och dammigt nu till lunch. Mina förhoppningar är som följer:
- Att Wilhelm ska bli kompis med de där som verkar schysstast. Att han ska få sluta med franska. Att han ska börja äta lunch.
- Att Blanka ska vara mindre ledsen.
- Att Karla ska sova på nätterna och inte hålla på och kaosa runt och yla. Och att jag och Jesse då ska kunna få sova samtidigt i samma säng, förslagsvis i sängkammaren.
Sen borde jag börja springa och sluta äta kakor och vi borde skaffa en tvättkorg och en hund fåtölj, men det är ju mer wordly issues.
Sammanfattningsvis: Vi är här. Vi är ok. Vi är tillsammans och älskar varandra och driver varandra till vansinne. Alla barnen går i skolan. Huset är varmt igen, ehuru ny boiler insatt. Skoluniformerna kompletta. Jesse har ett jobb. Jag har två eller inget, lite beroende på när du frågar. Vi har en räv utanför fönstret och en ekorre på terassen. Det är precis som en dröm och väldigt mycket på riktigt. Nu kör vi.
